Livsstil

De badar året runt i öppet vatten

  |   Livsstil
Foto: Tobbe Nilsson

Foto: Tobbe Nilsson

Kallt, galet och hemskt eller uppiggande, hälsosamt och stärkande? Det sistnämnda om man frågar ett gäng entusiastiska kvinnor i Älvdalen som har gjort badandet i öppet vatten till en naturlig del i veckoplaneringen. En sak som bokstavligt talat gett ringar på vattnet då fler och fler älvdalingar börjar testa att kallbada.

I slutet av oktober, när jag som bäst höll på med produktionen av Happy Älvdalens vintermagasin, fick jag ett tips av en läsare. ”Halloj! Vore inte våra vinterbadare intressanta att läsa om i vintermagasinet? Kram från en läsare”. Sagt och gjort, jag stämde träff med Marie Mörk, Pernilla Wennbohm-Eriksson, Lotta Grundin och Mia W Abrahamsson vid Traver vid Nässjön.

När jag kommer är Marie redan på plats. Hon berättar att det här med att kallbada är nytt för i år för henne. Men så har hon också ett specifikt mål.
-Jag började för nio veckor sedan, i början av september. Jag har aldrig hållit på med det här innan. Mitt mål är att såga upp ett hål i isen någonstans i vinter och bada. Nu badar jag en gång i veckan, det är förberedelser för att vänja kroppen så att jag ska kunna bada i en isvak i vinter. Det är de här som har inspirerat mig, säger Marie och pekar på Pernilla, Lotta och Mia som nu kommit.

De låter som kvittrande, glada kulsprutor som klivit ur bilen. De pratar i mun på varandra när de berättar hur allt började.

-Det började för ganska precis ett år sedan. Vi, Lotta, Mia och jag, var i Åre på ett träningskonvent. På schemat hade de med kallbad. Jag sa att det ska jag inte göra, berättar Pernilla.

-Vi var väldigt emot det, flikar Lotta in. Vi hade varit ute på en löptur i Vålådalen. När vi satt i bussen på väg tillbaka stannade den vid Tegeforsen. Helt plötsligt säger arrangörerna: ”Nu byter ni om till era baddräkter” och jag tänkte bara, nej…

– Där stod vi vid Tegeforsen i Indalsälven. 54 kvinnor klev ur bussen i vita badrockar. En del gick i vattnet och en del gjorde det inte. Vi gick i alla tre. Vi var i vattnet väldigt kort tid, vi räknade snabbt till trettio, enligt rekommendation från ledaren. Vi plågade oss kvar i vattnet. Jag tänkte att det här går inte, det här kan inte vara hälsosamt, fortsätter Mia.

Kallbad är ingen nyhet, det är en tradition som går långt tillbaka i tiden. Att regelbundet bada vinterbad har genom forskning visat sig vara positivt för hälsan. Inbitna kallbadare/vinterbadare anger många hälsofördelar, till exempel starkare immunförsvar, mer energi, bättre sömn och ett ökat allmänt väl­befinnande. Att utsätta sig för kalla bad handlar också många gånger om att övervinna ett hinder eller en rädsla och att gå utanför sin komfortzon. Många kallbadare vittnar om att de känner sig starkare, modigare och mer självsäkra efter att ha kommit över utmaningen med ett kalldopp.

 

Bad i månskenet. Foto: Marcus Ekenstierna

Sägas skall, att den forskning som har gjorts om vinterbad i huvudsak har gjorts på redan friska personer. När man går ner i kallt vatten får kroppen en sorts stressreaktion. Bland annat ökar blodtrycket. Därför efterfrågas mer forskning kring effekterna på personer som lider av någon form av hjärtproblem. Man vet inte så mycket om eventuella risker för den som har någon form av kroniska hälsoproblem och alla som har högt blodtryck eller annan hjärt-kärlsjukdom uppmanas att vara försiktiga och att rådgöra med läkare innan de vinterbadar.

Oavsett vad forskningen visar, så blev Lotta, Mia och Pernilla nyfikna på den nya upplevelsen, det som de först varit så skeptiska till. Någonting hände efter Åre-badet. Det avskräckte tydligen inte, snarare tvärtom.

-När vi var på väg hem från Åre så började vi prata om det vi upplevt och vi sa att vi måste prova att bada igen. Det var i slutet av oktober förra året. Vi ville prova en gång till och se vad som hände, säger Pernilla.

-När vi badade i Tegeforsen så tyckte jag att det gjorde så ont i kroppen. Samtidigt så hände det något i kroppen. När vi kom hem var vi tre vid Nässjön på en löpträning. Då testade vi igen. Vi var i vattnet väldigt snabbt, kanske 30 sekunder, berättar Lotta vidare.

Kallbad sägs skapa ett beroende hos många utövare, något som Mia, Lotta och Pernilla håller med om, för de fortsatte med att bada. Vintern kom, isen kom och de ordnade en vak vid Lottas stuga vid Nässjön. Där fortsatte de att bada, vecka efter vecka. Under året som gått har det blivit att de badar minst en gång i veckan. Baden sker i oftast i Nässjön, i Rotälven och i Österdalälven. Ibland badar de själva, men ofta tillsammans. De är alltid minst två när det är kallt eller om det är vinter och de ska ner i en isvak. Och mer isvak, det blir det.

-Vi ska göra en vak vid stugan i vinter igen. Förra vintern blev det som en provisorisk vak. Nu vet vi hur vi ska förbättra vaken och hur vi ska täcka den på ett bättre sätt. Vi har lärt oss en del från förra vintern och ska utveckla vår vak, avslöjar Lotta.

Det visar sig att deras badande har gett ringar på vattnet. Fler och fler har börjat kallbada i Älvdalen.

-Vi lägger ut bilder på sociala medier och det verkar ha inspirerat andra. Det ”smittar”, flera har hört av sig till oss. Många har provat och många vill prova. Det är jättekul, säger Pernilla.

Marie Mörk är en av dem som inspirerats. När vi träffas för intervjun är det nionde veckan, och nionde gången, hon badar.

-Jag började med tio sekunder. Jag gick sakta ut i vattnet, ”satte” mig ner och räknade ettusenett, ettusentvå, ettusentre osv. När jag kom till ettusentio gick jag upp. Det visade sig att jag räknar väldigt långsamt. Jag filmade mig själv en gång och räknade till 10 men det visade sig vara 40 sekunder, skrattar Marie.

-Nu fixar jag två minuter när jag är själv. Förra veckan badade jag tillsammans med en annan person som brukar bada och då satt jag i fyra minuter. Den dagen blev jag aldrig varm mer. Jag satt i ullunderställ, mysbyxor, jacka och buff framför brasan. Jag hade behövt röra på mig efteråt för att få upp kroppsvärmen, berättar Marie vidare.

Tipset när man badar är att vara varm inifrån och ut, både före och efter ett bad. Man kan till exempel springa eller gå en rask promenad före. Det som blir kallast när man är i vattnet är händer och fötter.

-När det är kallare ute behöver man ha något på fötterna och händerna, förklarar Pernilla. Det finns speciella badskor man kan köpa. Marie har sealskinz, Lotta och jag har Neoprenstrumpor.

-Jag är inte så avancerad i mitt materialval. Jag tar vad jag har, jag brukar ha ullstrumpor och Foppatofflor, flikar Mia in och ler.

Det börjar bli dags för ombyte och bad. Pernilla förklarar för mig hur det går till.

– Vi går ut och i vattnet och ”sätter” oss, det vill säga vi sjunker ner så vattnet når axlarna. Man hittar en lugn andning och känner att kroppen slappnar av. Sen sitter vi och blundar, andas och ser på utsikten, i cirka 4-5 minuter.
-Men på vintern, när ni är i isvak, då kan ni väl inte sitta 5 minuter! utbrister jag.
-JOO, säger Mia, Lotta och Pernilla i kör, i alla fall 3-4 minuter.

Badrockarna åker av och de börjar sakta, sakta gå ut i Nässjön, sida vid sida. De sjunker ner så vattnet når axlarna och håller händerna ovanför vattenytan så att de inte ska bli kalla. Det är tyst, lugnt och harmoniskt.

-Du ska väl också bada, säger de och tittar på mig.

-Jo, jag hade tänkt det, men jag är nervös. Jag tycker jag blivit så feg och bekväm med åren, svarar jag.

Jag har faktiskt tagit på mig baddräkten under kläderna som förberedelse när jag skulle åka till intervjun. Det är väl bara att försöka kliva utanför den berömda komfortzonen, tänker jag. Jag går ner i vattnet, sakta, sakta men bestämt. Mia, Marie, Pernilla och Lotta peppar mig och hjälper mig: ”Kom igen nu Marit, det går jättebra”, ”andas lugnt”, ”tänk på andningen, tänk på att andas ut”. Jag sjunker ner bredvid dem och allt känns….


….alldeles, alldeles underbart.
Från vänster: Pernilla Wennbohm-Eriksson,
Marit Norin, Lotta Grundin. Foto: Marie Mörk

Tack för att ni tog så väl hand om mig vid mitt ”premiär-kallbads-dopp”. Och tack Annica Westling för att du tipsade Happy Älvdalen om att göra ett reportage om ”våra vinterbadare”.


Det bästa med att kallbada

Från vänster: Pernilla Wennbohm-Eriksson,
Marie Mörk, Mia W Abrahamsson, Lotta Grundin

Pernilla Wennbohm-Eriksson:
Efter ett kallbad är det bästa det lugn som infinner sig i kroppen, musklernas återhämtning och jag känner mig mer glad och fokuserad. Att det också stärker mitt hjärta och immunförsvar är jag övertygad om.

Lotta Grundin:
Jag tycker att känslan jag får efteråt är fantastiskt. Jag får en rush i kroppen, blir varm och sedan kall. Jag känner också att det hjälper mot träningsvärk och återhämtning efter ett träningspass.

Mia W Abrahamsson:
Det bästa är ju känslan efteråt. Jag gruvar mig alltid enormt innan och undrar om jag verkligen är riktigt frisk och om det här verkligen är bra? Men efteråt när pulsen sjunker och den lugna energin når sinnet är det så värt det.

Marie Mörk:
Det bästa med att kallbada är att det är så konkret och enkelt. Det finns inget utrymme för tveksamheter när du väl går i. Det är ”bara” att fokusera på att andas lugnt och fortsätta att gå framåt ner i vattnet. Sedan fortsätta andas, andas och andas. Känslan för mig när jag kliver upp är fysisk lätthet. Den mentala lättheten har jag inte uppnått än men jag känner mig generellt mycket lugnare i livet efter 9 veckors badande.

 

Från vänster: Lotta Grundin, Pernilla Wennbohm-Eriksson, Marie Mörk, Mia W Abrahamsson. Foto: Tobbe Nilsson

//Marit Norin
Intervjun med badarna gjordes 29/10-2020

Läs hela Happy Älvdalens vintermagasin 2020-2021 här

*
*
*

Tips om kallbad från www.kallbad.nu:

  1. Värm gärna upp kroppen inifrån och ut innan kallbadet.
  2. Lägg fram handduk och de kläder du ska ha på dig i den ordning du vill ta på dig dem.
  3. Ta det lugnt när du går i och ur vattnet.
  4. Kroppens reaktion är att andas in kraftigt när vi exponerar den för kyla, glöm inte att andas ut.
  5. Ha koll på tiden i vattnet. Stanna inte i vattnet för länge även om det blir skönt efter en stund.
  6. Drick något varmt.

Tänk på följande:

  • Var försiktig om du har högt blodtryck eller hjärtsjukdomar – hör med din läkare innan du börjar bada.
  • Bada helst inte ensam. Du har säkert en vän som också är nyfiken på kalla bad, annars får du ha något som håller dig sällskap på bryggan eller på stranden.
  • Håll huvudet, händer och fötter varma genom att bada med mössa, vantar och badskor vid behov. Har du inte badskor så kan ett par varma strumpor fungera.
  • Ge dig själv 10 lugna andetag för att få koll på andningen.
  • Ta med en termometer och mät temperaturen i vattnet.
  • Ha gärna något att stå på när du kommer upp ur vattnet.
  • Ta på dig bekväma gärna lite löst sittande kläder. Se till att de är torra.
  • Om du inte har eller vill dricka något varmt efter badet, se till att du har någon annan dryck. 
  • Tänk på att kroppstemperaturen kan sjunka efter du kommit upp ur badet så maxa inte tiden i vattnet eller pressa dig över gränser som känns obehagliga.*************
Read More

Skivan som aldrig släpptes: 45 år efter inspelningen – farfars skiva ska ges ut!

  |   Livsstil, Näringsliv
David

20-årige David Gunnarsson, initiativtagare till att ge ut skivan som spelades in för 45 år sedan.

De som var ute och dansade på dansbanorna och i bygdegårdarna på 1970-talet känner helt säkert till Kent-Alfs. Orkestern med sina medlemmar från Älvdalen och Mora turnerade land och rike runt och de fick också chansen att spela in en LP. En skiva som av olika anledningar aldrig släpptes. Nu, nästan ett halvt sekel senare, är de gamla inspelningarna återfunna och mastrade, det vill säga bearbetade och finslipade, till en klassisk vinylskiva. Detta tack vara en ung kille från Sollerön, barnbarn till en av bandmedlemmarna.

Kent-Alfs bildades i slutet av 60-talet av ursprungsmedlemmarna Alf Håkan Mårtensson, Kenneth Finsén och Tore Ersson. Kort därefter anslöt Mats Gunnarsson och Anders Barke till bandet. Ett gäng unga grabbar som älskade att spela musik fick nu möjlighet att gör det som de tidigare drömt om. Med tiden blev spelandet ett heltidsjobb och de började turnera runt om i hela Sverige och även i våra nordiska grannländer.

Jag bestämde träff med Anders Barke och Christer Edlund, bandmedlemmar, och David Gunnarsson, barnbarn till Mats Gunnarsson som var gitarrist i bandet, i Evertsbergs bygdegård, en plats där bandet spelat flera gånger under 70-talet. När jag kommer dit är Anders på plats och David, som samåker med Christer, har meddelat att de är lite sena.

-Det är precis som på 70-talet. Det var inte alltid alla var klara när vi hade bestämt en tid och det var dags för avresa. skrattar Anders.

                            

David Gunnarsson, Anders Barke och Christer Edlund i Evertsbergs bygdegård i oktober 2020. Anders visade upp en del av allt som fortfarande finns kvar och bevarat från bandets storhetstid på 1970-talet: scenkläder, affischer, tidningsurklipp med mera.

Bandets storhetstid
Under 1970-talet var Kent-Alfs ett av de flitigast turnerande dansbanden i Sverige. Enligt spelplanen hade de under år 1976 drygt 230 spelningar! Bandet skaffade manager och 1974 kom deras första – och enda – singel. Efter det bestämde sig bandet för att spela in sin första LP.

-Vi var på Tal & Ton Studio i Göteborg en hel vecka och spelade in. Bob Lander från The Spotnicks producerade skivan. När vi var färdiga med inspelningen åkte vi på spelning till Ekshärad i Värmland. Vi var malliga som sjutton, vi hade ju spelat in en LP! När jag presenterade låtarna sa jag ”Nu kommer en låt från vår kommande LP.” Varje kväll på våra spelningar sa vi det. Vi hade fullt upp med att turnera och tiden gick utan att någon LP kom. Med tiden ändrade vi presentationerna till ”Här kommer en låt från en LP som vi har spelat in men som förmodligen inte kommer ut.” När det sedan var ett faktum att den aldrig skulle släppas ändrades presentationerna av låtarna till ”Här kommer en låt från en LP som aldrig kommer att komma ut.” Det är nu 45 år sedan, berättar Anders.

Trots att vi aldrig fick se Kent-Alfs egna LP på 70-talet, har de faktisk varit med på ett skivomslag.

-Det var en fredagskväll och vi spelade på Kråks värdshus i Skara. När vi spelade kom Bert Karlsson in tillsammans med ett stort sällskap. Vi stod på scenen och de satte sig mitt framför scenen. Vi tänkte, undra vad det kan bli för spännande av det här. Senare kom det ut en ny LP med Paul Paljett, Vikingarna, Schytts, Säves och Jigs. Och gissa vilka som är på omslaget: Anders Barke, Lasse Barke (som då också anslutit till bandet), Christer Edlund, Mats Gunnarsson och Tore Erssons symbal. Vi hade ingen låt med på skivan, men Kent-Alfs var på omslaget, säger Anders.

           
Bandets turnéplan 1976. Mer än 230 spelningar lyckades de klämma in de året.

 


En av bandets turnébussar. Under alla år som bandet turnerade
bodde de oftast i turnébussen, för att spara pengar.


Bandet tackar för sig
Under 1970-talet fanns det hur många dansband som helst i Sverige, Kent-Alfs var ett av dem. Det är också det årtionde som en ny musikstil gör sitt intåg, disco. Konkurrensen om de dansande resulterade med tiden i att dansbanden fick färre och färre publik på sina dansgolv. För Kent-Alfs resulterade det i vad de skämtsamt kallade ”pilkastningsturnéer”.

– När vi började turnéra var turnéerna bra lagda. Vi åkte relativt korta sträckor men vi spelade jättemycket. Mot slutet av 1970-talet började luften gå ur. Det blev färre och färre spelningar och vi märkte hur vår manager kämpade med att få det att gå ihop med jobb. Han gjorde vad som helst för att vi skulle få spela. Vi åkte kors och tvärs och det fanns ingen logik i när och var vi spelade. Vi skämtade om att det var som om han ställde sig med ryggen mot en Sverigekarta och sa ”Kent-Alfs på måndag” och så slängde han en pil som hamnade på Luleå, sen slängde han en ny pil och sa ”Kent-Alfs på tisdag” och den hamnade på Norrköping, och så vidare. Vi fick åka runt som galningar. Till slut måste man bestämma sig när det är nog. 1979 hade vi bytt många bandmedlemmar, bland annat var Leif Lundberg från Älvdalen med under några år. På hösten-79 var det var bara Mats och jag kvar från ursprungsbandet och på nyårsafton 1979 valde jag att säga tack och hej till Kent-Alfs. Bandet spelade vidare på helgspelningar ett par år, men sedan tog det definitivt slut, avslutar Anders.

 

Pressfoto från 1976
Bakre raden: Kenneth Finsén, Mats Gunnarsson
Främre raden: Christer Edlund, Tore Ersson, Anders Barke

 

45 år senare – Mats barnbarn ger ut skivan
Historien om Kent-Alfs skulle kunnat vara slut vid nyåret 1979. Med en enda singel som givits ut, en skiva som aldrig kom ut och självklart alla upplevelser i folks minnen. Om det inte vore för David Gunnarsson från Sollerön. Att det är just Kent-Alfs outgivna LP-skiva som fångat hans intresse är ingen slump. Gitarristen och bandmedlemmen Mats Gunnarsson är ingen mindre än Davids farfar.  David själv är gitarrist och det är farfars gitarrmelodier som fascinerar honom. Mats riff tillsammans med bra stämsång är det som karaktäriserat Kent-Alfs-soundet.

– Anders (Barke) brände in de gamla inspelningarna från 70-talet på CD någon gång i slutet på 90-talet. Farfar fick en sådan CD som vi alltid har haft liggandes hemma. Även innan jag började med musik tyckte jag det var fränt, eftersom det var farfar som var med och spelade. Någon gång i tidiga tonåren tyckte jag det vore kul att göra något med det och 2014-2015 tänkte jag att det måste ju göras, men jag gick i skolan och jag hade inte tiden att ta tag i projektet då. Vid årsskiftet 2017/2018 kontaktade jag Anders första gången, för att börja luska lite i hur det skulle kunna gå till. I år, 2020, så fanns plötsligt tiden att ta tag i det. Jag jobbar som musiker och med musiker, bland annat som gitarrtekniker till bandet Eclipse, och i och med att det inte är några gig har jag inte haft så mycket jobb i år. Då började jag kika på det här ordentligt och det var då det gick i lås alltihop, berättar David.

 

                                    

Bild till vänster: Mats Gunnarsson i Studio Tal & Ton 1976. Mats originella gitarrmelodier och riff är det som delvis utgjorde det speciella Kent-Alfs-soundet. Bild till höger: Christer Edlund i studio Tal & Ton 1976. Det var Christer som till slut fann originalinspelningarna, i en skrubb hemma hos sin mamma i Älvdalen.

Hur går det då till? Vad är det som behöver göras för att äntligen kunna ge ut Kent-Alfs LP-skiva? Ja, det är tre saker som behöver göras innan slutgiltiga filer kan skickas till presseriet. Tre saker som kanske inte låter så märkvärdigt men som har tagit David och alla som engagerat sig i projektet enormt mycket tid. Det handlar om att hitta musiken, digitalisera den och ge den en slutlig touch.

– Det första steget är att hitta materialet, låtarna. CD:n som Anders brände på 90-talet är bearbetat material och vi behövde få tag i originalbanden. Efter mycket letande hittade Christer dem i en skrubb hos sin mamma i Älvdalen. Nästa steg var att skicka dem till Sveriges LjudmigreringsCentrum. De digitaliserar gamla rullband, CD-skivor med mera. De gjorde inspelningarna digitalt så vi fick det i filer. Sedan var det dags för själva mastringen. Den har gjorts av Erik Mårtensson från bandet Eclipse. Det som underlättat produktionen var att materialet var välproducerat från början, alltså det som gjordes på 70-talet av Bob Landers i The Spotnicks. Rullbanden var färdigproducerade från honom. Eriks jobb har bland annat varit att göra låtarna till varsitt spår, ta bort bullrig bas och höja diskanten så det låter bra, förklarar David.

För att kunna jobba med projektet har David startat ett skivbolag, Sun Island Records. Så vem vet, kanske får vi se fler produktioner från ”skivbolagsdirektören” David i framtiden :)

// Marit Norin
Bilder: Marit Norin samt privata bilder.

* Följ Kent-Alfs på Facebook och Instagram: @kentalfs

* Release 11 december 2020

* Köp skivan här:
-Porfyr- och Hagströmmuseet i Älvdalen
-Hellzephyr Musik i Orsa
-Ulf Bergs Vinyl & Ljudvintage i Mora
-www.bengans.se
-www.ginza.se

Read More

Från Älvdalen till Italien

  |   Livsstil, Näringsliv
IMG_0635

Sportkullorna och systrarna Marie, Cathrine, Anne och Jennie Mörk är välkända på hemorten med sina tjänster inom skidor, massage, träning och multisporttävlingen Sportkullan Adventure Race.  Nu bjuder de in alla skidsugna på ett äventyr utanför Älvdalens gränser – resan går till Dobbiaco i Italienska alperna. Foto: Marie Mörk

Dobbiaco, Toblach på tyska, är målet för skidresan som Sportkullan AB arrangerar för tredje året i rad. Det är ingen slump att resan går just dit.
-Jag åkte dit säsongen 2001-2002 och jobbade som skidlärare, efter att jag fått kontakt med skidskolan Scuola di sci Azzurra, berättar Marie Mörk. Efter den säsongen har jag jobbat och hälsat på där i omgångar. 2012-2013 var både jag och min syster Cathrine där och jobbade, samtidigt som våra sambor var med och var föräldralediga med våra döttrar Ellie och Molly. Cathrine jobbade mest med grupper av brittiska turister som kom ner till Dobbiaco för att guidas runt på längdskidor under en vecka. Varje dag kom hon hem och hade visat dem en ny längdskidplats i området. Jag spenderade hela dagarna med enskilda kunder på skidstadion och jag blev lockad av detta. Vi funderade om inte det kunde finnas fler hemifrån som skulle lockas av att ”längdskidturista” en vecka, precis som när man har en pistguide inom utförsåkning. Det tog några år innan vi vågade satsa. Det var ny och osäker mark att börja boka bussar utomlands, sätta sig in i vad resegarantin innebär och hitta ett hotell på orten som passade oss.

Erfarenheten och lokalkännedomen hos Sportkullorna gör att man är i riktigt goda händer.
-Vi kan området. Vi har bott där och vi har åkt längdskidor i de flesta av de 200 km skidspår som finns där, säger Marie. Vi kan språken, både tyska och italienska. Vi vill visa deltagarna våra pärlor, de där som ingen annan hittar. Dessutom har vi vänner bland lokalbefolkningen som har hjälpt oss att komma igång och bland annat hittat ett bra hotell. Första resan vi gjorde var det vår skidskolechef, som även driver ett transport-/taxiföretag, som stod för transfern från Innsbruck till Dobbiaco.

I slutet av resan har man möjlighet att delta i ett eller båda loppen mellan Dobbiaco-Cortina. Lördagen den 3 februari går det välkända loppet 42 km i klassisk stil från Dobbiaco till Cortina. Loppet ingår sedan 2016 i Ski Classics.Söndag 4 februari är det fristil 30 km, från Cortina till Dobbiaco. Banan och åkstilen för 30 km fristil har tidigare varit en del av Tour de Ski.
-Bansträckningen är helt fantastiskt vacker, säger Marie. Hela loppet har man otroliga vyer omkring sig och man passerar genom tunnlar och raviner och över hängbroar.Dessutom är funktionärerna något utöver det vanliga med många hejarop och ryggdunkningar.

Hejarklacken vid Lago di Landro under loppet Dobbiaco-Cortina, med Prosecco-glas i handen. Från vänster Anna-Lena Ramer, Jennie Mörk, Annica Westling, Ingrid Mörk, Monica Andersson. Foto: Marie Mörk.

Annica Westling är en deltagare som varit med på de två tidigare resorna och även kommer att följa med på 2019 års tur till Italien.
-Allt började när jag var på massage hos Cathrine Mörk hösten 2016, berättar Annica. Plötsligt sa hon: ”Ska inte du och Mats följa oss till Italien? Ni skulle tycka om det jättemycket!” Jag tror att jag svarade ja direkt. Jag hade sett annonser och bilder om resan och i hjärtat reagerat men inte pratat med min sambo Mats om det. Vi hade länge, länge haft en dröm om att åka till just det området. När jag kom hem pratade jag med Mats och han var lika snabb som jag att haka på.

Att glida fram på skidor, ljudet från stavtaget i snön, andetag som berättar att hjärtat jobbar, ögon som får vila på allt det vackra. Ingen tvekan om att det lockar. Att däremot ta steget att boka in sig på en resa tillsammans med andra som man inte vet vilka de är kan vara lite ovant.
-Att boka in sig på en resa där man inte vet vilka som kommer att resa väckte en del frågor, säger Annica. Hur duktiga är de? Klarar jag detta? Orkar jag hänga med i de andras tempo? En massa frågor började cirkla runt. Jag är så glad att jag tog steget. En del av mitt hjärta ligger för alltid och skvalpar vid vackra Lago di Dobbiaco (Toblach-sjön) sen första mötet och man kommer att orka, man kommer att hänga med. Systrarna Mörk har många talanger, mycket erfarenhet och stor kunskap när det gäller träning och kan verkligen plocka fram varje individs starka sida. Alla våra utflykter anpassades så att det passade alla.

Resan avslutas med två skidlopp, som det är frivilligt att delta i. För Annica så blir det tredje året en vändpunkt.
-Jag har inte åkt något av loppen hittills men nu har jag anmält mig till det klassiska loppet Dobbiaco – Cortina 42 km. Det känns så himla spännande och roligt. Jag, Monica Andersson och Jennie Mörk kommer att starta tillsammans och förhoppningsvis åka över mållinjen tillsammans. Det känns så motiverande att ha en morot när det gäller träning. Jag har nu två år på raken varit en i hejarklacken vid Lago di Landro /Dürrensee, med Prosecco-glas i handen, nu ska jag själv få uppleva att komma upp för sluttningarna mot sjön, mötas av glada lyckliga människor som hejar fram oss.  Och tänk att få göra detta tillsammans med härliga vänner.

En resa med många skratt. Annica berättar: ”Att somna på kvällen och höra Monica och Ann-Louise i rummet ovanpå oss skratta så mycket att jag och Mats gör likadant! Jag gick till slut skrattandes upp i morgonrocken, knackade på och frågade vad de gjorde. Inget, de bara låg och skrattade.” Från vänster Annica Westling, Monica Andersson och Ann-Louise Persson. Foto: Monica Andersson.

Monica Andersson var med på resan 2018 och gör i år precis som Annica – åker i år igen.
-Annica och jag är arbetskamrater och det hon berättade om resan lät så underbart, berättar Monica. Jag blev så glad när jag fick resan i 50-års present av min sambo Per. Redan på bussen från flygplatsen till Dobbiaco/Toblach förstod jag att jag skulle få vara med om något speciellt och när jag klev in i den lilla mysiga receptionen på hotellet förstärktes den känslan. Efter den underbara frukosten tog vi våra skidor och gick över bakgården till skidspåret som tog oss till den välkända stadion. Luftrören kändes väldigt trånga och först förstod jag inte att det var den höga höjden som gjorde sig påmind. Efter en lång dag i skidspåret kändes det underbart att komma tillbaka till hotellet och efter en dusch äta världens godaste middag, varje kväll.

Annica Westling om boendet: ”Vi bor på att jättefint familjehotell där vi sover som kungligheter och äter fantastisk mat. På hotellet finns pool och en lyxig bastuvärld. Det låter för bra för att vara sant men är ännu bättre!” Foto: Annica Westling.

Den vackra naturen och alla upplevelser som berörde så mycket resulterade i ett uttryck på älvdalska som kom att användas av alla.
-Överallt dit man såg var det så vackert och vid något tillfälle utbrast jag ”Ig ir so lykklin, ig far graina”, vilket betyder ”jag är så lycklig så jag börjar gråta”. Det upprepades så många gånger att även de deltagare som inte kom från Älvdalen sade så till slut, berättar Monica och skrattar. Hela upplevelsen med naturen, maten och deltagarna på resan som blev nya vänner går inte att beskriva i ord. Fantastisk, underbart, storslaget. Jag åkte inte loppet förra året men har anmält mig till nästa år (2019). Jag har inga förhoppningar om en supertid men jag vet att det kommer att bli en upplevelse som är få förunnat. Jag vill bara säga till alla: Vill man uppleva storslagen natur och få medicin för kropp och själ – följ med den härliga familjen Mörk till Italien!

Skidresa till Italien:
Datum: 31/1-5/2 – 2019
Info och anmälan

// Marit Norin

 

 

 

Read More

Brunnsbergs IF Dragkamp – framgångsklubben där alla är lika viktiga

  |   Besöksliv, Livsstil
Dragkampssko

SM-medaljer, medaljregn och VM-medaljer. Vi har blivit lite bortskämda med framgångarna för Brunnsbergs IF Dragkamp, klubben som firade 20-årsjubileum 2017.

Dragkamp är en relativt liten sport. Ändå har Brunnsbergs IF Dragkamp gjort sig ett namn och har till och med kallats en stormakt inom sporten. Sedan klubben bildades 1997 har det blivit många medaljer och den har av Svenska Dragkampförbundet utsetts till Årets klubb två gånger, 2012 och 2014.

Klubben har verksamhet i alla åldrar, knatte 7-12 år, ungdom och seniorer. Idag är det ungefär 25 aktiva. En av dem är Amanda Ilbäcks Karlsson, som till vardags läser till personlig tränare i kombination med Ekonomiprogrammet.

– Jag började med dragkamp 2012, berättar Amanda. Det var skoldragkamp i Rots Skola och en kompis som höll på med dragkamp sa ”jag är starkare än dig”. Det var så det började.

Amandas utbildning gör att hon kan träna nio timmar i veckan på skoltid, vilket gynnar dragkampen också. Annars är det vintertid träning tre gånger i veckan.

-På fredagkvällar har vi fys- och intervallträning i sporthallen, säger Amanda. På söndagar är det träning i ladan i Klitten och på torsdagar är vi i Brunnsberg, där är vi inomhus och det är i huvudsak träning för händerna.

Och träning för händerna, det behövs. Dragkamp är en tuff sport där styrka, teknik och uthållighet är viktigt. Det är slitsamt, inte minst för händerna som tar stryk först. I träningslokalen i Brunnsberg drar man mot vikter, vilket innebär att det aldrig är någon motståndare som släpper först. Det stärker uthålligheten. Ute finns en liknande anordning där man tränar sommartid. För någon som passerar och inte vet vad det är kan det tyckas märkligt med dessa ställningar och vikter.

När Happy Älvdalen besöker dragkamparna en söndagsträning i mars 2017 är de i en lada i byn Klitten. Där inne finns en 40 meter lång och 1 meter bred sandlåda där de drar mot varandra. Med på träningen var olika åldrar och både damer och herrar.

När klubben blev utsedd till Årets klubb 2014 var del av motiveringen att den har så stor bredd med deltagare i alla åldrar, damer, herrar, juniorer och knattar. Och alla är lika viktiga.

Fredrik Nylund började med dragkamp 2007. Efter ett par uppehåll är han nu tillbaka i träningen igen.

– Vi tränar jämt tillsammans, killar och tjejer, damer och herrar, berättar Fredrik. I vissa länder tränar så de var för sig. Men det är en fördel att träna tillsammans, man får bra sammanhållning. För att få en stark sammanhållning har vi även gemensam kick-off inför säsong och gemensam avslutning när säsongen är slut. Sen har vi långa bussresor där vi hinner lära känna varandra bra.

Viktiga är också alla runt omkring som hjälper till med olika saker och stöttar de tävlande. Inför tävlingar ska bla bussar bokas och mat handlas. Precis som i de flesta klubbar och idrotter så är det mycket ideellt arbete. För att få in pengar så sätter de plant på sommaren och är funktionärer i Vasaloppsveckan på vintern. Brunnsbergs IF är landets nordligaste dragkampsklubb och det finns inte så många konkurrenter på nära håll. De flesta klubbarna ligger i södra Sverige, vilket innebär långa och dyrbara resor. Men Brunnsbergs IF:s supportrar sviker inte för att det är långt att resa.

-I somras tog supporters husbil till Malmö och var där hela VM fredag-söndag, säger Fredrik.

Efter många tävlingar är det klart att det blir många minnen.

-Jag minns speciellt när vi var i Schweiz 2015, berättar Amanda. Damlaget tog brons, något som ingen hade räknat med. Men vi hade viljan, så vi lyckades.

– Ett av mina bästa minnen är 2010 i Sydafrika, säger Fredrik. Det var första gången jag var med i VM Mix. Vi var fyra killar och fyra tjejer och vi vann mix 600 kg. Det var även första gången som det var mix-klass på ett mästerskap.

Sen finns det andra händelser som imponerar. 2016 var VM i Malmö. I mix vann Sverige guld i 600-kilosklassen. Och laget bestod enbart av dragare från Brunnsberg. Med så många framgångar i bagaget, vad siktar man på framöver?

-2017 satsar herrarna på World Games*, berättar Fredrik. 17 stycken ska tas ut och det är stor chans att få med många från Brunnsberg.

Medaljer 1997-2016:

Guld Silver Brons
Ungdom / Junior 10 4 2
Mix 5 2
Damer 9 16 6
Herrar 7 1 6

 

* World Games och är ett internationellt multi-sport evenemang för tävlande i idrottsgrenar som inte finns med i de olympiska spelen. Några av idrotterna har senare kommit med i Olympiska spelen (tex triatlon) eller har tidigare varit olympiska idrotter (som dragkamp).

Historik, från Svenska Dragkampförbundets hemsida:

”Dragkamp är en traditionsrik sport som existerade redan under antiken och när vikingar härjade i norden. Den moderna dragkampen som den ser ut idag växte så sakteliga fram under 1800-talets slut då Viktor Balck tar med sig Tug of War till Sverige. Redan tidigt var Sverige en av de starkaste nationerna och tog 1912 OS-guld när spelen gick i Stockholm.”

Mer: facebook.com/brunnsbergsif

(Reportaget är från Happy Älvdalens sommarmagasin 2017)

// Marit Norin

Read More