Livsstil

Från Älvdalen till Italien

  |   Livsstil, Näringsliv
IMG_0635

Sportkullorna och systrarna Marie, Cathrine, Anne och Jennie Mörk är välkända på hemorten med sina tjänster inom skidor, massage, träning och multisporttävlingen Sportkullan Adventure Race.  Nu bjuder de in alla skidsugna på ett äventyr utanför Älvdalens gränser – resan går till Dobbiaco i Italienska alperna. Foto: Marie Mörk

Dobbiaco, Toblach på tyska, är målet för skidresan som Sportkullan AB arrangerar för tredje året i rad. Det är ingen slump att resan går just dit.
-Jag åkte dit säsongen 2001-2002 och jobbade som skidlärare, efter att jag fått kontakt med skidskolan Scuola di sci Azzurra, berättar Marie Mörk. Efter den säsongen har jag jobbat och hälsat på där i omgångar. 2012-2013 var både jag och min syster Cathrine där och jobbade, samtidigt som våra sambor var med och var föräldralediga med våra döttrar Ellie och Molly. Cathrine jobbade mest med grupper av brittiska turister som kom ner till Dobbiaco för att guidas runt på längdskidor under en vecka. Varje dag kom hon hem och hade visat dem en ny längdskidplats i området. Jag spenderade hela dagarna med enskilda kunder på skidstadion och jag blev lockad av detta. Vi funderade om inte det kunde finnas fler hemifrån som skulle lockas av att ”längdskidturista” en vecka, precis som när man har en pistguide inom utförsåkning. Det tog några år innan vi vågade satsa. Det var ny och osäker mark att börja boka bussar utomlands, sätta sig in i vad resegarantin innebär och hitta ett hotell på orten som passade oss.

Erfarenheten och lokalkännedomen hos Sportkullorna gör att man är i riktigt goda händer.
-Vi kan området. Vi har bott där och vi har åkt längdskidor i de flesta av de 200 km skidspår som finns där, säger Marie. Vi kan språken, både tyska och italienska. Vi vill visa deltagarna våra pärlor, de där som ingen annan hittar. Dessutom har vi vänner bland lokalbefolkningen som har hjälpt oss att komma igång och bland annat hittat ett bra hotell. Första resan vi gjorde var det vår skidskolechef, som även driver ett transport-/taxiföretag, som stod för transfern från Innsbruck till Dobbiaco.

I slutet av resan har man möjlighet att delta i ett eller båda loppen mellan Dobbiaco-Cortina. Lördagen den 3 februari går det välkända loppet 42 km i klassisk stil från Dobbiaco till Cortina. Loppet ingår sedan 2016 i Ski Classics.Söndag 4 februari är det fristil 30 km, från Cortina till Dobbiaco. Banan och åkstilen för 30 km fristil har tidigare varit en del av Tour de Ski.
-Bansträckningen är helt fantastiskt vacker, säger Marie. Hela loppet har man otroliga vyer omkring sig och man passerar genom tunnlar och raviner och över hängbroar.Dessutom är funktionärerna något utöver det vanliga med många hejarop och ryggdunkningar.

Hejarklacken vid Lago di Landro under loppet Dobbiaco-Cortina, med Prosecco-glas i handen. Från vänster Anna-Lena Ramer, Jennie Mörk, Annica Westling, Ingrid Mörk, Monica Andersson. Foto: Marie Mörk.

Annica Westling är en deltagare som varit med på de två tidigare resorna och även kommer att följa med på 2019 års tur till Italien.
-Allt började när jag var på massage hos Cathrine Mörk hösten 2016, berättar Annica. Plötsligt sa hon: ”Ska inte du och Mats följa oss till Italien? Ni skulle tycka om det jättemycket!” Jag tror att jag svarade ja direkt. Jag hade sett annonser och bilder om resan och i hjärtat reagerat men inte pratat med min sambo Mats om det. Vi hade länge, länge haft en dröm om att åka till just det området. När jag kom hem pratade jag med Mats och han var lika snabb som jag att haka på.

Att glida fram på skidor, ljudet från stavtaget i snön, andetag som berättar att hjärtat jobbar, ögon som får vila på allt det vackra. Ingen tvekan om att det lockar. Att däremot ta steget att boka in sig på en resa tillsammans med andra som man inte vet vilka de är kan vara lite ovant.
-Att boka in sig på en resa där man inte vet vilka som kommer att resa väckte en del frågor, säger Annica. Hur duktiga är de? Klarar jag detta? Orkar jag hänga med i de andras tempo? En massa frågor började cirkla runt. Jag är så glad att jag tog steget. En del av mitt hjärta ligger för alltid och skvalpar vid vackra Lago di Dobbiaco (Toblach-sjön) sen första mötet och man kommer att orka, man kommer att hänga med. Systrarna Mörk har många talanger, mycket erfarenhet och stor kunskap när det gäller träning och kan verkligen plocka fram varje individs starka sida. Alla våra utflykter anpassades så att det passade alla.

Resan avslutas med två skidlopp, som det är frivilligt att delta i. För Annica så blir det tredje året en vändpunkt.
-Jag har inte åkt något av loppen hittills men nu har jag anmält mig till det klassiska loppet Dobbiaco – Cortina 42 km. Det känns så himla spännande och roligt. Jag, Monica Andersson och Jennie Mörk kommer att starta tillsammans och förhoppningsvis åka över mållinjen tillsammans. Det känns så motiverande att ha en morot när det gäller träning. Jag har nu två år på raken varit en i hejarklacken vid Lago di Landro /Dürrensee, med Prosecco-glas i handen, nu ska jag själv få uppleva att komma upp för sluttningarna mot sjön, mötas av glada lyckliga människor som hejar fram oss.  Och tänk att få göra detta tillsammans med härliga vänner.

En resa med många skratt. Annica berättar: ”Att somna på kvällen och höra Monica och Ann-Louise i rummet ovanpå oss skratta så mycket att jag och Mats gör likadant! Jag gick till slut skrattandes upp i morgonrocken, knackade på och frågade vad de gjorde. Inget, de bara låg och skrattade.” Från vänster Annica Westling, Monica Andersson och Ann-Louise Persson. Foto: Monica Andersson.

Monica Andersson var med på resan 2018 och gör i år precis som Annica – åker i år igen.
-Annica och jag är arbetskamrater och det hon berättade om resan lät så underbart, berättar Monica. Jag blev så glad när jag fick resan i 50-års present av min sambo Per. Redan på bussen från flygplatsen till Dobbiaco/Toblach förstod jag att jag skulle få vara med om något speciellt och när jag klev in i den lilla mysiga receptionen på hotellet förstärktes den känslan. Efter den underbara frukosten tog vi våra skidor och gick över bakgården till skidspåret som tog oss till den välkända stadion. Luftrören kändes väldigt trånga och först förstod jag inte att det var den höga höjden som gjorde sig påmind. Efter en lång dag i skidspåret kändes det underbart att komma tillbaka till hotellet och efter en dusch äta världens godaste middag, varje kväll.

Annica Westling om boendet: ”Vi bor på att jättefint familjehotell där vi sover som kungligheter och äter fantastisk mat. På hotellet finns pool och en lyxig bastuvärld. Det låter för bra för att vara sant men är ännu bättre!” Foto: Annica Westling.

Den vackra naturen och alla upplevelser som berörde så mycket resulterade i ett uttryck på älvdalska som kom att användas av alla.
-Överallt dit man såg var det så vackert och vid något tillfälle utbrast jag ”Ig ir so lykklin, ig far graina”, vilket betyder ”jag är så lycklig så jag börjar gråta”. Det upprepades så många gånger att även de deltagare som inte kom från Älvdalen sade så till slut, berättar Monica och skrattar. Hela upplevelsen med naturen, maten och deltagarna på resan som blev nya vänner går inte att beskriva i ord. Fantastisk, underbart, storslaget. Jag åkte inte loppet förra året men har anmält mig till nästa år (2019). Jag har inga förhoppningar om en supertid men jag vet att det kommer att bli en upplevelse som är få förunnat. Jag vill bara säga till alla: Vill man uppleva storslagen natur och få medicin för kropp och själ – följ med den härliga familjen Mörk till Italien!

Skidresa till Italien:
Datum: 31/1-5/2 – 2019
Info och anmälan

// Marit Norin

 

 

 

Read More

Brunnsbergs IF Dragkamp – framgångsklubben där alla är lika viktiga

  |   Besöksliv, Livsstil
Dragkampssko

SM-medaljer, medaljregn och VM-medaljer. Vi har blivit lite bortskämda med framgångarna för Brunnsbergs IF Dragkamp, klubben som firade 20-årsjubileum 2017.

Dragkamp är en relativt liten sport. Ändå har Brunnsbergs IF Dragkamp gjort sig ett namn och har till och med kallats en stormakt inom sporten. Sedan klubben bildades 1997 har det blivit många medaljer och den har av Svenska Dragkampförbundet utsetts till Årets klubb två gånger, 2012 och 2014.

Klubben har verksamhet i alla åldrar, knatte 7-12 år, ungdom och seniorer. Idag är det ungefär 25 aktiva. En av dem är Amanda Ilbäcks Karlsson, som till vardags läser till personlig tränare i kombination med Ekonomiprogrammet.

– Jag började med dragkamp 2012, berättar Amanda. Det var skoldragkamp i Rots Skola och en kompis som höll på med dragkamp sa ”jag är starkare än dig”. Det var så det började.

Amandas utbildning gör att hon kan träna nio timmar i veckan på skoltid, vilket gynnar dragkampen också. Annars är det vintertid träning tre gånger i veckan.

-På fredagkvällar har vi fys- och intervallträning i sporthallen, säger Amanda. På söndagar är det träning i ladan i Klitten och på torsdagar är vi i Brunnsberg, där är vi inomhus och det är i huvudsak träning för händerna.

Och träning för händerna, det behövs. Dragkamp är en tuff sport där styrka, teknik och uthållighet är viktigt. Det är slitsamt, inte minst för händerna som tar stryk först. I träningslokalen i Brunnsberg drar man mot vikter, vilket innebär att det aldrig är någon motståndare som släpper först. Det stärker uthålligheten. Ute finns en liknande anordning där man tränar sommartid. För någon som passerar och inte vet vad det är kan det tyckas märkligt med dessa ställningar och vikter.

När Happy Älvdalen besöker dragkamparna en söndagsträning i mars 2017 är de i en lada i byn Klitten. Där inne finns en 40 meter lång och 1 meter bred sandlåda där de drar mot varandra. Med på träningen var olika åldrar och både damer och herrar.

När klubben blev utsedd till Årets klubb 2014 var del av motiveringen att den har så stor bredd med deltagare i alla åldrar, damer, herrar, juniorer och knattar. Och alla är lika viktiga.

Fredrik Nylund började med dragkamp 2007. Efter ett par uppehåll är han nu tillbaka i träningen igen.

– Vi tränar jämt tillsammans, killar och tjejer, damer och herrar, berättar Fredrik. I vissa länder tränar så de var för sig. Men det är en fördel att träna tillsammans, man får bra sammanhållning. För att få en stark sammanhållning har vi även gemensam kick-off inför säsong och gemensam avslutning när säsongen är slut. Sen har vi långa bussresor där vi hinner lära känna varandra bra.

Viktiga är också alla runt omkring som hjälper till med olika saker och stöttar de tävlande. Inför tävlingar ska bla bussar bokas och mat handlas. Precis som i de flesta klubbar och idrotter så är det mycket ideellt arbete. För att få in pengar så sätter de plant på sommaren och är funktionärer i Vasaloppsveckan på vintern. Brunnsbergs IF är landets nordligaste dragkampsklubb och det finns inte så många konkurrenter på nära håll. De flesta klubbarna ligger i södra Sverige, vilket innebär långa och dyrbara resor. Men Brunnsbergs IF:s supportrar sviker inte för att det är långt att resa.

-I somras tog supporters husbil till Malmö och var där hela VM fredag-söndag, säger Fredrik.

Efter många tävlingar är det klart att det blir många minnen.

-Jag minns speciellt när vi var i Schweiz 2015, berättar Amanda. Damlaget tog brons, något som ingen hade räknat med. Men vi hade viljan, så vi lyckades.

– Ett av mina bästa minnen är 2010 i Sydafrika, säger Fredrik. Det var första gången jag var med i VM Mix. Vi var fyra killar och fyra tjejer och vi vann mix 600 kg. Det var även första gången som det var mix-klass på ett mästerskap.

Sen finns det andra händelser som imponerar. 2016 var VM i Malmö. I mix vann Sverige guld i 600-kilosklassen. Och laget bestod enbart av dragare från Brunnsberg. Med så många framgångar i bagaget, vad siktar man på framöver?

-2017 satsar herrarna på World Games*, berättar Fredrik. 17 stycken ska tas ut och det är stor chans att få med många från Brunnsberg.

Medaljer 1997-2016:

Guld Silver Brons
Ungdom / Junior 10 4 2
Mix 5 2
Damer 9 16 6
Herrar 7 1 6

 

* World Games och är ett internationellt multi-sport evenemang för tävlande i idrottsgrenar som inte finns med i de olympiska spelen. Några av idrotterna har senare kommit med i Olympiska spelen (tex triatlon) eller har tidigare varit olympiska idrotter (som dragkamp).

Historik, från Svenska Dragkampförbundets hemsida:

”Dragkamp är en traditionsrik sport som existerade redan under antiken och när vikingar härjade i norden. Den moderna dragkampen som den ser ut idag växte så sakteliga fram under 1800-talets slut då Viktor Balck tar med sig Tug of War till Sverige. Redan tidigt var Sverige en av de starkaste nationerna och tog 1912 OS-guld när spelen gick i Stockholm.”

Mer: facebook.com/brunnsbergsif

(Reportaget är från Happy Älvdalens sommarmagasin 2017)

// Marit Norin

Read More

Sportkullan Adventure Race firar 5 år!

  |   Livsstil
sportkullanavrmzize-15-006

Det är i Älvdalen det händer! Sommaren bjuder på förstklassiga upplevelser och Sportkullan Adventure Race är en av dem. Sista anmälan 25 juni. Tävlingsdag 14 juli. 2018 är det dessutom 5-årsjubileum.

2014 initierades en helt ny multisporttävling i norra Dalarna. Tävlingen innebär att tre kvinnor genom lagarbete ska ta sig mot ett gemensamt mål. Bakom tävlingen står Sportkullan AB i Älvdalen, med systrarna Marie, Anne, Cathrine och Jennie Mörk.

-Från början var det en Nya Zeeländare som kom med idén till oss, berättar Marie Mörk. Första tanken var att det var en kul grej, vi visste inte mycket om multisport då. Vi nappade inte alls på idén till en början. Han fick övertala oss.

När man nu firar 5-årsjubileum har tävlingen utvecklats en hel del, både gällande banan och antalet deltagare. Dessutom har ”Sportkullorna” själva börjat prova på multisport.

– Genom åren har vi träffat människor som gett oss olika input, bla från kvinnor på elitnivå inom multisport, säger Marie. Många tycker att det är positivt att det bara är för kvinnor, att få tävla direkt kvinnor mot kvinnor istället för som i andra adventure race-tävlingar där det oftast är fyrmannalag bestående av tre män och en kvinna.

Disciplinerna är löpning, MTB-cykling och luftmadrasspaddling och det finns två klasser, Sportkullan Sprint och Sportkullan Long. Så har det varit sedan starten 2014.

– Ibland kommer det önskemål om att vi ska införa en soloklass, där man även skulle kunna köra utan ett serviceteam vilket är obligatoriskt i tävlingen nu, fortsätter Marie. Vi har tagit det till oss men känner att då tappar vi hela grejen med lagkänslan och att klara något tillsammans, vilket är en grund i hela loppet.

-Det vore kul om fler vågade anmäla sig till distansen Long. Vi vet flera lag som gjort sprintdistansen och som skulle klara av Sportkullan Long. Vi ser också gärna att det kommer mer publik till målet på Rots Skans, tre kilometer norr om Älvdalen, och till publikkontrollen och hejar på alla duktiga lag som deltar.

FB: @SportkullanAR

Instagram: @sportkullanadventurerace

Mer info & anmälan: www.sportkullanar.se

//Marit Norin

Read More

Midsommarbröllop i Evertsberg – en tradition utöver det vanliga

  |   Besöksliv, Livsstil
Evertsberg 3
Evertsberg 5
Evertsberg 1927 bröllop
Evertsberg 1927 i Pellgården

Varje midsommar kläs en ungmö till brud i Evertsberg, en mer än hundraårig tradition i byn. Klädseln påminner inte alls om något traditionellt dalamönster och förberedelserna är noggranna.

Agneta Larsson är engagerad i Gammelgårdsföreningen i Evertsberg och det är de som arrangerar midsommarfirandet i byn. Ett firande som är både traditionellt och annorlunda. Två ungdomar i byn kläds i de gammaldags kläderna för att visa hur traditionen varit för länge sedan. De sitter med i kapellet under en gudstjänst och sedan fortsätter det traditionella midsommarfirandet.

Seden att klä en brud och midsommarbröllopet kom till byn när kronan kom till byn.

-I mitten av 1800-talet var det en man som hade varit i Norge och kom hem med en klänning, ett litet skört, ett bröstskynke och en krona, berättar Agneta. Högtidsklänningen är svart, den skulle även kunna användas på begravningar.

Den handsmidda brudkronan av mässing fick pryda hans tre döttrar när de stod brud och den lånades även ut till släktingar och andra bybor.

-Det är svårt att säga exakt när traditionen började, säger Agneta. Min man Alrik och jag har under åren samlat bilder på midsommarbrudparen, och den tidigaste bilden vi har är från 1915. Dräkten har använts vid giftermål tidigare, numera är det bara på midsommaraftonen som klädseln används. Midsommarfirandet med brudpar tog fart när ESK, Evertsbergs Sportklubb, bildades på 1940-talet.

Agneta är också en av dem som under många år varit det som på älvdalska kallas för braudsetå, den som klär bruden.

– Jag började med det 1980 och har gjort det i över 30 år, berättar Agneta. Inger Grund/Lind och jag tog över efter Lill Maria Hinders om klätt bruden i många år. Nu är det Ingmari Nilsson som tagit över efter mig. Det tar lång tid att ställa i ordning bruden.

Det är ett pyssel att klä midsommarbruden. När man ska sätta på brudkronan börjar man med att passa in den rätt på huvudet. Sedan gör man en bena runt kronan, innan man lyfter av den. Av håret innanför benan görs fyra flätor som man fäster ihop till en knut innanför benan. Så träs kronan över hårknuten och sätts fast. När kronan är på plats flätas resten av håret i många tunna flätor som sätts fast vid huvudet. I flätorna fästs sedan ett otal hårnålar som är prydda med tunna mässingsband klippta ur bladmässing och krullade på samma sätt som man gör med snören. När prydnaderna i håret är klara dras det röda bröststycket över den svarta klänningen. Bröststycket har axelband och ett litet skört som går från midjan ner över ryggslutet. Bröststycke, axelband och skört är prydda med silver och guldfärgade spetsar, som är monterade med knappnålar.

-Mannen har den”vanliga” älvdalsdräkten, säger Agneta. Hatten är en doktorshatt med spetsar och tyg.

 

Gift i den gamla bruddräkten – Pell Lovisas bröllop 1927

Berättat av Frida Tommos, Evertberg, sommaren 1996. Nedskrivet av Pell Birgitta Andersson

”Jag minns mycket väl Lovisas bröllop, eftersom jag var tärna då. Den kväll bockskjutsen * skulle komma till brudens hem skulle någon sitta bögel, för att se till att folket i huset höll sig vakna tills bockskjutsen kom. Jag minns att det var Skord Marit som satt hos Lovisa. Folket i huset hade börjat tröttna på att den där kvinnan satt kvar så länge. Till slut sa Lovisa: Skulle inte du Marit ta och gå hem nu? Så snart Marit hörde att det började bräka ute på gården reste hon sig och gick hemåt.

Lovisa var gammaldags klädd. Vi gick från Pellgården till kapellet. Först gick spelmännen och sedan brudparet, därefter de flickor som var lika gamla som Lovisas syster Anna och sen de som var lika gamla som systern Märta. Vi var många i byn som var tärnor. Det var annorlunda förr. Brudparet fick inte gå tillsammans innan de var gifta.

Lovisas pappa, Pell Anders, gick med Lovisa in i kapellet och överlämnade henne till brudgummen. Under vigseln stod alla tärnor längs mittgången. Vi höll också den där pällen över dem. Så hade de bröllopsfesten hemma i Pellby. Väggarna i kammaren var klädda med hemvävda bonader och uppe i taket var det schalar med fransar som hängde ner. Pell Anders, Lovisas far, hade gått i gårdarna och lånat ihop bonader och sjalar. Han ville att Lovisa skulle ha ett gammaldags bröllop. På en vägg hängde en tavla med en gubbe på. Där stod det: Den som inte vill veta hut, han ska packa sig ut.”

* Bockskjuts: en gammal bröllopstradition i Älvdalen. Läs mer i boken Björnsmällar, bockskjutsar och brudkronor – Bröllopstraditioner genom tiderna i Älvdalen

Bilder: Agnetha Larsson, Alrik Larsson, arkiv

//Marit Norin

Read More